Min älskade hund Ebba fog för några månader sedan. Jag ska berätta Ebbas historia lite kort. Jag skulle passa Evba när hon var 3 år åt en kompis som skulle på finlandskryssning. Det var bara av en slump det blev jag som passade. Ebba är en amerikansk cockerspanieltjej, som i Lady och Lufsen, fast svart och guld. Hon följde efter mig var jag än gick i lgh. Min dåvarande kille var hundallergiker så det var ju liksom inte optimalt av mig att ta hand om en hund. Det fungerade bra. Mun kompis ringde inte direkt och frågade efter Ebba utan jag hade henne några veckor och efter en månad skulle jag lämna tillbaka henne. Jag mådde illa av tanken att vara ifrån henne. Vi hade blivit som ett. En vecka utan henne var hemsk och jag ringde att ville låna henne igen. Linda som ägde Ebba hade en hundkennel och Ebba avskyr andra hundar. Hon är typen som ligger i knä och blir klappad. Hon är en alfahona. Ingen som sätter dig på henne inte. När jag lämnade henne så vägrade hon att stanna hon satt vid ytterdörren, typ glöm mig inte, om hon inte satt i mitt knä och när någon närmade sig mig s morrade hon..Hon ville inte tillbaka. Efter ytterligare en månad fick jag adoptera Ebba. Gissa om jag blev glad? Under 10 år var vi oskiljaktiga.
Det har varit många turer på djursjukhus för Ebba. Mot slutet var hon sig inte lik och sista natten innan hon avlivades så dov vi sked och hon fick ett McDonalds mål och en massa gott.
Igår strödde vi hennes aska vid stugan och tände ett ljus. Min man sa att det är ingen ide att tända blockljuset för det kommer att blåsas ut på en gång. Det snöade/regnade och var blåsigt. Vi hade ceremonin kl 19 på kvällen och 9 dagen efter brann ljuset fortfarande. Tror ni på andar? Ett liv efter döden? Detta kändes himla märkligt, men fint på något vis... Min älskade Ebba.
