Det här med barn nr 2. Jag berättar en historia ur mitt liv så ni förstår en av mina tankar. För väldigt många år sedan skulle jag vara hundvakt åt en kompis amerikansk cockerspaniel. Det bara blev så av en slump. Hon skulle på Finlandskryssning. Jag hämtade Ebba. Jag tyckte inte hon var jättesöt, men verkade lite kul. Mitt ex som jag bodde med vara dessutom allergisk mot hundar. Från första sekund så följde hon mig överallt i lägenheten. Där jag var skulle hon vara. När jag hade varit borta 30 minuter blev hon så lycklig att träffa mig hon nästan bröt ihop. Vi beslöt hon skulle stanna 1månad. Min kompis hade det stressigt och hon hade även många andra hundar att ta hand om. Jag och Ebba var efter 1 månad oskiljaktiga. Jag lämnade tillbaka henne med gråten i halsen. Hon ville ingJag skulle lämna henne. Hon försökte rymma när vi skulle gå in. Sedan satt hon vid dörren och kommunicerade glöm mig inte. När jag var inne hos min kompis satt hon på mig och så fort en annan hund ens närmade dig minsta lilla visade hon framtänderna och var redo till attack. Jag gick hem och grät 1 vecka. Sedan tvingade jag min dåvarande kille att ringa och fråga om vi fick låna henne igen. Det fick vi. Jag hade henne en månad och sedan sa min kompis att jag fick henne. Lycka! Hon var då 3 år. Jag har haft 10 fantastiska år med henne. Hon har hjälpt mig genom kriser, gett mig kärlek, glädje och tröst. Varje gång vi har hälsat på min kompis så har Ebba blivit livrädd jag ska lämna henne. hon har flyttat flera ggr, men Ebba kände på sig var vi var när vi stannade bilen. Jag fick bära in henne.. Hon har haft alla sjukdomar man kan tänka sig. Vi har opererat henne många många ggr. För ett år sedan fick det ändå räcka när vi hittade en gigantisk tumör i livmodern. Vi åkte till McDonalds och köpte ett mål till henne. Hon fick även choklad. Sedan sov vi sked. På morgonen åkte min man iväg med henne så hon fick somna in i hans famn. Askan strödde vi vid stugan och ljuset vi tände på kvällen lyste fortfarande på fm när vi åkte därifrån. Det var snöstorm under natten. Jag köpte Moflin när jag upptäckte cancer hos Ebba för många år sedan för jag ville försäkra mig om att klara förlusten av Ebba om hon dog samt att jag ville hon skulle bli som Ebba. Hon blev helt olik Ebba. Jag kunde heller inte älska henne som jag älskade Ebba, hon skulle ju vara en förlängning av Ebba. Alla tyckte såklart hon var ursöt. 1,5 och näpen. Alla ville klappa henne. Ebba kom i skymundan. Jag undrar om jag kommer kunna älska ett till barn som jag älskar Leon. Det känns omöjligt, men det kan ju vara annorlunda med barn mot hundar. Jag älskar dig redan därinne i magen, lika liten som ett plommon.
Sådana tankar hade jag också. Räcker kärleken till två barn? Jag hade inte så mycket tid till att vara gravid på samma sätt, att längta och fantisera. Jag behövde varken boa eller köpa saker till magbebis eftersom vi hade allt. Man förberedde sig inte alls på samma sätt som med första. Jag hade ju gjort allt förut. Jag visste hur man ammade, böt blöja, vart barnet skulle sova första tiden, vad som behövs i BB väskan mm. Jag oroade mig för det faktum att de uteblivna förberedelserna förtog känslan att knyta an. Men i takt med att sparkarna och rörelserna tilltog växte kärleken och längtan till honom. I samma stund som han var ute visste jag att jag skulle offra livet för honom.
Så kärleken räcker till! Även om andra graviditeten är helt annorlunda än den första så kommer du älska ditt andra barn minst lika mycket som Leon. Kram