gyttjegrisen.blogg.se

Förlåt att jag inte har skrivit. Jag har varit förlamad av skräck. En rysare. Ny ska jag berätta om provet och resultatet.

Jag var jättenervös när vi kom till fosterdiagnostik på Karolinska Huddinge. Vi träffade en läkare som det tyvärr skar sig med direkt. Han frågade om vi gjort provet tidigare och vi trodde han menade kub test. Blev missuppfattningar och han blev arg. Jag kan tycka att det var lite oempatiskt då han såg art jag var helt skakis och började ju gråta efter någon minut bara..jaja han verkade ändå veta vad han gjorde. Han sa att det var lika stor mf risk på mkp som fvp. Då kör vi!

En bm tvättade magen med sprit och sedan stack han in en lång nål. Sticket gjorde inte speciellt ont men när han gick in i livmodern var det hemskt. En obehaglig smärta, lite som epidralen/spinalen eller när man är hos tandläkaren och de sprutar in bedövning. Man såg hela tiden vad som hände på skärmen. Jag såg min bebis och nålen som skrapade på moderkakan. Det jag kan säga för att lugna är att det går väldigt fort, typ 1 minut. Man klarar det! Vissa tycker inte att det känns. Sedan hade jag kraftig mensvärk ca 2 dygn. Jag tog det väldigt lugnt.

Efter 1 dag hade jag fortfarande väldigt ont och jag fick komma in på UL. Allt såg bra ut. Han sprattlade och hjärtat slog fint. Säger han för jag tror det är en han. Kräv ett UL om ni är oroliga!

Sedan kommer väntan. Man får ett brev efter ca 1 vecka om allt är bra annars så ringer en läkare upp. Jag tror tidigare. Jag ringde i fredags och fick en nitlott som svarade. Kort och sur. Men hon lovade till slut att ringa labbet och kolla efter lunch. Efter lunch ringde det från dolt nr, vi är ju i Thailand, så det var kväll här. En annan bm presenterade sig och sa att allt var bra. Inga kromosomavvikelser. Tack goda Gud!

Nu ska jag försöka njuta av graviditeten! Min lilla 7 cm bebis ligger i magen och sprattlar. Jag har redan oroat mig och krigat för dig så mycket. Det regnar i Thailand och inte minsta solstråle har setts till men jag ler ändå. Vad gör lite regn när du är frisk? Lilla du, jag älskar dig så.

Jag lever i kaos. Mörka moln med oro svävar över mig dag som natt. Jag sover väldigt lite. Ständig oro i magen och huvudvärk. Googlar som en galning.

95% av de som gör kub test hamnar i lågriskgruppen. Vi var dessa 5% som fick hög risk. 1:51 att vårt barn har en kromosomskada. Jag vet att chansen är stor att det inte är något, men den finns ändå där.

Vi är inbokade på ett moderkaksprov på måndag. Vi kommer att gå ditt och höra riskerna och sedan besluta oss för vad vi ska göra. Det är 1% missfallsrisk av detta prov. Om vi hör provet sjukskriver jag mig inför resan. Vi flyger på onsdag kväll. Om jag får mf så kommer det antagligen de första två dygnen. Jag tänker ligga i soffan och ta det väldigt lugnt. Jag har packat klart nästan och förbereder allt ikväll. Provsvaret kommer efter 1 vecka. De ska få ringa oss eftersom vi är i Thailand oavsett.

Alternativ 2 är att om moderkakan sitter krångligt till så gör jag ett extra kub hos en specialist innan vi reser och sedan gör jag fostervattenprov i vecka 16.

Jag famlar i mörker..

Det här med barn nr 2. Jag berättar en historia ur mitt liv så ni förstår en av mina tankar. För väldigt många år sedan skulle jag vara hundvakt åt en kompis amerikansk cockerspaniel. Det bara blev så av en slump. Hon skulle på Finlandskryssning. Jag hämtade Ebba. Jag tyckte inte hon var jättesöt, men verkade lite kul. Mitt ex som jag bodde med vara dessutom allergisk mot hundar. Från första sekund så följde hon mig överallt i lägenheten. Där jag var skulle hon vara. När jag hade varit borta 30 minuter blev hon så lycklig att träffa mig hon nästan bröt ihop. Vi beslöt hon skulle stanna 1månad. Min kompis hade det stressigt och hon hade även många andra hundar att ta hand om. Jag och Ebba var efter 1 månad oskiljaktiga. Jag lämnade tillbaka henne med gråten i halsen. Hon ville ingJag skulle lämna henne. Hon försökte rymma när vi skulle gå in. Sedan satt hon vid dörren och kommunicerade glöm mig inte. När jag var inne hos min kompis satt hon på mig och så fort en annan hund ens närmade dig minsta lilla visade hon framtänderna och var redo till attack. Jag gick hem och grät 1 vecka. Sedan tvingade jag min dåvarande kille att ringa och fråga om vi fick låna henne igen. Det fick vi. Jag hade henne en månad och sedan sa min kompis att jag fick henne. Lycka! Hon var då 3 år. Jag har haft 10 fantastiska år med henne. Hon har hjälpt mig genom kriser, gett mig kärlek, glädje och tröst. Varje gång vi har hälsat på min kompis så har Ebba blivit livrädd jag ska lämna henne. hon har flyttat flera ggr, men Ebba kände på sig var vi var när vi stannade bilen. Jag fick bära in henne.. Hon har haft alla sjukdomar man kan tänka sig. Vi har opererat henne många många ggr. För ett år sedan fick det ändå räcka när vi hittade en gigantisk tumör i livmodern. Vi åkte till McDonalds och köpte ett mål till henne. Hon fick även choklad. Sedan sov vi sked. På morgonen åkte min man iväg med henne så hon fick somna in i hans famn. Askan strödde vi vid stugan och ljuset vi tände på kvällen lyste fortfarande på fm när vi åkte därifrån. Det var snöstorm under natten. Jag köpte Moflin när jag upptäckte cancer hos Ebba för många år sedan för jag ville försäkra mig om att klara förlusten av Ebba om hon dog samt att jag ville hon skulle bli som Ebba. Hon blev helt olik Ebba. Jag kunde heller inte älska henne som jag älskade Ebba, hon skulle ju vara en förlängning av Ebba. Alla tyckte såklart hon var ursöt. 1,5 och näpen. Alla ville klappa henne. Ebba kom i skymundan. Jag undrar om jag kommer kunna älska ett till barn som jag älskar Leon. Det känns omöjligt, men det kan ju vara annorlunda med barn mot hundar. Jag älskar dig redan därinne i magen, lika liten som ett plommon.

Allt såg bra ut. Den viftade på armar och ben när jag skrattade. Puh! Jag är så trött, måste sova nu..

Inatt när jag var uppe och kissade blev det rosa på papperet och senare på jobbet kom torkat blod. Det jag känner mig orolig över är att jag inte gjort något som framkallat det. Det bara kom helt plötsligt mitt i natten. Jag ringde gynakuten och de bokade in mig på en klinik på Södermalm imorgon för ett UL. Det känns bra att gå det uppkollat även om vi har ett kub inbokat nästa fredag. Jag har ju haft ett MA 1 år innan vi fick Leon. Det började då med små blödningar. Fostret växte inte heller som det skulle. Hjärtat slutade slå vecka 9 eller något. Det var en jobbig tid. Jag tänker inte gå och fundera över vad som hänt i en vecka. Lika bra att ta tag i det och kolla upp det direkt.

Busade lite med Leon när vi åkte bil. Min älskade unge!

Det var ju faktiskt inte så hemskt det där mvc besöket. Det var väldigt trevligt. Jag träffade en trevlig barnmorska som verkade förstående och inte alla fokuserad på viktökning eller kejsarsnitt-hatare. Jag lämnade flera rör blod. Usch! Lämnade kiss också och hade aningen för lågt järnvärde. Nu ska jag äta en Niferex varannan dag. Jag vägde mig, huvah... Jag ska minska på sockret. En glad nyhet var att jag får fortsätta med cola light, yejjjj! Jag ska dock skärpa mig med allt socker... På riktigt denna gång..

Imorgon är det dax gör mig att skriva in mig på mvc. Förra gången gick jag på mama Mia Södermalm. Det var toppen. En mysig barnmorska jag kände förtroende för och som lyssnade på mig. Många läkarbesök då jag inte kände Leon, min moderkaka ligger tydligen för som en mur. Det verkar bli samma sak denna gång tyvärr. Inget att göra åt. De tog även min önskan om planerat snitt på allvar och jag fick det beviljat utan tjat. Min önskan var att om jag kom igång av migsjälv så ville jag föda vaginalt annars inte, då igångsättningar ofta slutar med sugklocka eller akutsnitt. Jag var så fruktansvärt rädd att något skulle hända med Leon under förlossningen.

Nu ska jag gå på mvc där jag bor. Mina förväntningar är ganska låga tyvärr. Jag ser framför mig en trött barnmorska som gnäller om att jag gått upp alldeles för mycket i vikt. Hon har ingen förståelse för diverse hormonbehandlingar eller enorm oro som visar dig i hetsätande.

Det behöver såklart inte vara så. Jag kommer att byta om jag inte känner mig bekväm och trygg. Punkt.

Idag var jag på gymmet. Mitt mål är att träna ca 2-3 ggr i veckan under i princip hela graviditeten. Det har ju dock inte funkat nu i början och kommer kanske inte heller fungera mot slutet. Jag tror att man ska förbereda sin kropp på att bli stark. Jag har iofs alltid tränat. Jag tror att man ska fortsätta som man gjorde innan graviditeten. Såklart dra ner på vikterna. Om man aldrig tränat förr så är det nog heller inte bra att plötsligt börja. Nu ser jag bara fet ut. Inte kul. Men tacksamt. Jag har gått upp en massa kilon redan och vet att det inte är hälsosamt. Jag ska verkligen ta itu med det nu! Inte skjuta upp. Bara göra det.

Igår åkte jag till toysrus. Det var 25% på allt bara en dag. Det blev 700:- rabatt! Jag köpte en pratande/sovande bebisapa (1 100kr) lite dyrt men den är helt underbar, ansiktsmålning,radiostyrd bil, sparkcykel med tre hjul, fiskespel med vatten, verktypslåda med eldriven borr. Så nöjd med inköpen. Tänkte låta L mormor köpa kök.

Det gick bra. Lillen var 28 mm och de beräknade mig till 9+4. Så lillen är alltså två dagar större:-) betryggande! Nu är det två veckor kvar till kub. Känner mig ganska lugn efter att ha sett min lilla minibaby.

Jag är i ett mellanland. Ett grått landskap av väntan. Jag hör fågelkvitter åt ena hållet och åt det andra ylande vargar. Himlen skiftar i blågrå toner med strimmor av gulorange.

Jag ska skriva in mig på mvc nästa vecka. Då r jag i vecka 11. Är det inte lite sent? Jag känner mig orolig att jag inte hinner göra kubet innan vi åker till Thailand. Det skulle ju vara fruktansvärt om vi får ett dåligt resultat. Jag är dock så himla knäpp att jag har bokat in ett extra UL. Jag kommer göra den kollen hos ultraljudsbarnmorskorna. Det kostar 600:- Jag känner mig ändå positiv. Jag tror att oroandet finns i mig oavsett alla försäkringar. Jag bara är så. Hur många gånger har man inte önskat man vore en sådan som bara rycker på axlarna, skakar av sig oroligheten och går vidare. Man kanske kan träna upp det..

På fredag blir det lite shopping av stora skymmande kläder.

Himlen är mörk men ljus. Det har väl aldrig varit så mörk himmel som nu i Stockholm. Min himmel är ljus. Lillen lever och livet leker. Min familj mår bra och det är det enda viktiga egentligen. Underbart!

Igår var jag till cvl och träffade underbara Dr Tomas. Han hade pressat in mig mellan två äggplock så vi hade lite tid. Han tog sig ändå tid att förklara. Vi såg direkt en 16 mm liten böna med ett dunkande hjärta. Gulesäcken fanns kvar, men den har ju nu samma försörjning som mig om jag förstod det rätt. Gulesäcken kan finnas ändå till vecka10-11, även om den inte används. Man såg ryggen och benen. Den låg lixom ihopkurad med benen neråt och ryggen uppåt. Lillen. Den var exakt så stor den skulle vara, tror tom att den var någon dag större.

Min magkänsla säger att det kommer att gå bra. Jag börjar också må lite mindre illa. Jag tillåter mig att glädjas över detta lilla delmål.

Ja då har vi ju det här med min vikt.. Jag vågar inte längre väga mig. Jag har gått upp då pass mycket. Jag skyller på oro under denna hormonrika behandling. Först mår man dåligt under nedregleringen, sedan lite bättre vid sprutststart och sedan dåligt igen inför äggplock samt under den nerviga ruvningen. Nu äter jag för jag är rädd för missfall eller att något är fel på embryot/fostret. Det är alltid något. Ok men nu är mitt nästa steg att allt går bra på UL på tisdag. Då ska jag rensa allt godis härhemma. Sedan blir jag säkert nervös igen inför kubet, men det är några veckor kvar..

Vi såg Alfons på bio gör ett tag sedan. Rekomenderas. Älskade lilla unge med största popcornen.

Jag vågar inte tänka på vem du är därinne i magen. Kommer du att överleva denna resa och bli en av oss? Jag blir mer och mer hoppfull för varje dag. Jag känner att du mår bra. Magkänslan säger att du växer och är frisk. Hjärnan frågar mig varför jag ska ha sådan tur. Ska jag få bli ännu mer lycklig. Jag tar inget för givet. Inte efter denna ivf-resa vi har gjort. Innan vi gick Leon var vi inne i ett sådant mörker att jag inte visste om vi skulle hitta ut. Att tänka tanken; den tanken. Barnlös. Skräck. Nu känns allt hoppfullt, ljust och härligt. Visst jag mår illa osv men jag välkomnar alla symptom. Kan det vara så att vi som har varit ofrivilligt barnlösa och kämpat denna långa väg ser livet lite annorlunda? Vad är viktigt i livet? Mycket såklart men egentligen bara en sak; min egen familj. Mitt barn och min man.

Jag går in i vecka 8 idag. Vecka 8. Det känns stort. Dagsformen är konstant svagt illamående. Som en kom kompis beskrev det, konstant åksjuk. Jag har ont i magen, antar det är växtvärk.

Det är mycket på jobbet. Men ändå överkomligt. Jag klarar nätt och jämt att inte jobba övertid, och det tror jag är första gången på 1,5 år. Jag älskar ju som tur är att jobba i ett högt tempo, så det funkar för mig. Jag känner mig på något sätt mer harmonisk i min jobbsits. Kanske är det pga att jag nu kan jobbet mycket bättre, att jag har blivit anställd eller kanske att jag är gravid och känner att jag bär på något mycket viktigare än jobbet. Jag älskar också att ha en hemlighet för andra. Det kan dock vara lite påfrestande ibland när man mår illa eller är superdupertrött och inte kan säga något. Jag har ändå valt att berätta för en kollega som jag litar på. Det känns skönt att ha en vän på jobbet att prata med och få ur sig allt gällande missfallsoro och illamående.

Lägger in foton från helgen. Hittade trattisar och älgtänder i skogen.

Det var härligt höstväder i stugan.

Vi fick se en hinnsäck med en liten plutt på 3,5 mm. Hjärtat slog så plutten lever. Jag andas ut för en stund. Illamåendet har ökat idag.

Gud så nervös jag är. Tänk om man inte ser något hjärta? Om den är mindre än vad den ska vara? Om det finns något alls därinne? Kommer jag bli lite lugnare om allt ser bra ut? Jag har för mig att vecka 8 och 12 är sådana drastiska veckor. Vecka 12-14 är det kub test. Det är också jobbigt eftersom jag är 35 år. Jag tar allt i steg för steg. Nästa steg är ultraljudet imorgon. Om allt hår bra ska jag tillåta mig att släppa oron lite.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag känner symptom i ena sekunden och i andra är de försvunna. Min magkänsla säger att det nog är bra därinne men hjärnan tycker att det är för bra för att vara sant. Varför ska vi som redan är så lyckligt lottade förtjäna ännu mer lycka? Oron gnager. Växer den som den ska? Den kanske bara stannar därinne pga progesteronet som jag har fortsatt med? Är det kanske ett missed abortion som förut? Har barnet en allvarlig kromosomsjukdom? Tankarna virvlar runt i stark vind. Ibland blir det lite vindstilla när jag söker skydd med hjälp av Leons skratt eller puss. Det låter kanske som att jag lever i kaos. Det gör jag inte. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är just nu. Det är härlig höst och jag älskar mina två killar oändligt mycket.

På lördagen blev det Alfons Åberg och söndagen vankades kalas.