Jag och Leon klädde granen för två veckor sedan. Älskar julen! Jag har även tjatat till mig matkassar, torrvaror, från jobbet som jag har gett till en kvinna som inte ens hade råd med mat till henne och hennes dotter. Jag köpte även kycklingfilé, köttbullar, potatis, rödbetssallad och prinskorvar. Kolla in matkassens facebooksida och skänk något du också!
Jag har varit dålig att blogga den senaste tiden. Det har varit massor att göra på jobbet efter semestern. Jag har berättat för min chef. Hon blev glad för min skull. Jag var jättenervös innan, då jag hade en skräckupplevelse med min förra chef. Jag väntade till vecka 20 med min förra chef och när jag berättade var det första hon sa " Hur länge ska du vara hemma?" Brrr hon var hemsk! Min nuvarande chef är allafall ingenting vad hon var. En jobbig sak är dock att jag måste lämna mina projekt till mina kollegor och det är ganska jobbigt när man har kontrollbehov. Min "bästis" på jobbet tar sex av mina projekt och han får även förlängt. Yejjj! De två mest prestigefyllda projekten är inte ännu utdelade. Jag jobbar ju med dem ett tag till, men överlämning börjar nästa år. Jag har inte berättat för mina kollegor, så det blir en kul chock i januari:-)
Just nu trivs jag himla bra på jobbet. Det är underbart att tycka om sitt jobb så mycket som jag gör. Vad ska jag göra under min mammaledighet? Skriva en bok? Får fundera mer över det...
I söndags tränade jag och det var superskönt! Jag tog en liten bild på tjockismagen.
Sitter på flygplanet påväg hem. Resan har varit sådär. Kristoffer fick någon sömndvala och sov sig genom hela resan. Det regnade mycket.
Det värsta var dock all oro. Först så oroade jag mig för provsvaret och sedan tog missfallsrisken över av mkp. Provsvaret har kommit och bebis har inte down syndrom. Den mest kritiska perioden för mfrisk av mkp var de första två dygnen och upp till två veckor, men man kan inte säkert säga att om jag får mf sent i graviditeten att det inte var pga mkp. Luddigt! Det är ju väldigt ovanligt att få mf såhär sent när man hela tiden ser att bebis växer normalt. Min hjärna säger att jag borde märka ett missfall. Jag har haft missfall förut där fostret dog i magen i vecka 9-10. Då fick jag ta abortpiller för att framkalla blödningen. Fostret var bara i vecka 6 när det slutade växa och hjärtat slutade att slå i v 9. På något sätt sitter den för rädslan kvar i mig. Att ett fött foster ska lugga helt stilla i mig och jag vara helt ovetande.. Allt är annorlunda denna gång. Tänk logiskt!
Jag har även jobbat en del under semestern. Jag får skylla mig själv att jag inte har delegerat uppgifter på andra. Jag har kontrollbehov och vill att det ska bli som jag har tänkt mig..Det har ändå varit lite jobbigt att hela tiden logga in och svara på mail, korrläsa mm.
Sedan har det även funnit underbara stunder. Jag och Leon var i havet med hans lilla båt. Det var mysigt och kändes som vi var helt ensamma i det stora havet. Det har varit fint väder också och det har varit härligt att se Leon ihop med sin morfar. När vi skulle åka sa han med darrande underlapp jag älskar morfar. Gulle!
Nu ska det bli mysigt att komma hem till rutinerna. Att äta min knäckemacka till frukost, äta lunch med min favvokollega Lasse, träffa kollegor och chef. Fika med underbara vänner. Julpynta i vårt hus, mysa i soffan med Leon på kvällarna och äta hemmalagad mat.
Undrar om jag ska köpa en gran i pr. Vi kan isåfall bara ha den i två veckor, sedan åker vi till mysiga stugan i Dalarna. Det är nog värt det ändå, när jag tänker på Leons glädje i att klä granen... Man ska leva i nuet, inte vara så himla praktisk.. Jo, klart vi ska ha julgran!
Nedan byter Leon och morfar hatt och Kristoffer kramar en elefantunge.
Jag funderar ofta på om det är en liten prins eller prinsessa som ligger i min mage. Innan tänkte jag att det var väldigt viktigt att det skulle bli en flicka. Efter kub historien vill jag bara att mitt barn ska vara friskt. Klyschigt, jag vet, men sant. En dröm som jag alltid kommer att ha är att någon gång få en dotter. Jag vet att det är förbjudet att säga sådana saker högt, men jag känner så. Jagkan rekommendera er som också har dessa tankar att läsa boken Dotter önskas av Katerina Janouch.
Om ni tittar på UL bilden nedan ser det onekligen ut som en pojke. :-)
Nu känner jag att jag är lycklig bara vårt barn är friskt.
Man möts då och då av änglar i vardagen. Dag 2 efter mkp hade jag fortfarande väldigt ont i magen. Jag ville se så bwbis fortfarande levde. Jag fick då remiss av läkaren på mvc till ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen. Mitt tidigare besök där var när vi gjorde kub testet. Den bm var nervös och lite kort. Vi fick ingen bra kontakt. Jag hade med mig mamma då Kristoffer var på jobbet. Jag ville bara se så att han/hon levde. Denna bm var så otroligt varm och härlig. Hon tog sig tid med oss och vi såg ju fort att bebis sprattlade och mådde bra. Jag känner mig ganska ofta som en orolig och resurskrävande person för sjukvården med mina ul besök. Hon berättade att hon gjorde 18 ultraljud med sin son. Det betyder så mycket när en bm säger så. Jagberättade även om den något empatilösa och kalla läkaren som gjorde mkp. Hon frågade direkt om det var xxxx och det var det. Hon hade tydligen varit chef på fosterdiagnostik på Karolinska. Vi fick titta länge på bebis. Jag har bett att få henne på rulet. Fantastiska människa!
