Idag var jag och träffade två bekanta/vänner dom jag fann på nätet när jag bröllopsplanerade för många år sedan. Vi alla gifte oss. Vi alla köpte villa. Vi alla ville ha barn. Vi alla gjorde ivf. Jag blev gravid först. Efter 6 månader blev den andra gravid. Vi träffades alla tre, men ursäkterna för att ses för den tredje blev fler. Till slut träffades bara vi två. Jag vågade inte fråga hur det gick för den tredje, hon slutade att höra av sig. Såklart pratade jag och den andra om att det var hemskt för den tredje. Vi fick höra att hon ställt sig i kö för adoption. Efter fyra år skedde ett mirakel. Vid deras sista försök (av många) blev de gravida. Vi fick alla barn. Den andra blev på naturlig väg gravid med sin andra samtidigt som den tredje blev gravid med sin första. Nu var det jag som var utanför. Idag när vi sågs, så hade de många interna skämt, och lixom ville att jag skulle förstå att de var vänner, inte bara ytliga bekanta. Det kändes lite ansträngt och stelt. Leon hade dock roligt och sprang och tokade sig i regnet. Det viktiga är att vi alla fick vårt/våra barn. Om man verkligen vill ha barn så går det på något sätt. Det kan vara via ivf, adoption, bonusbarn eller liknande.
