Min mormor har alltid haft högst irriterande martyregenskaper. Om jag inte hälsar på henne först och pussar, så blir hon stött. Detta blir ju så jobbigt att man som barn inte vill vara nära den person ensam för mycket. Vad sa jag gör fel nu, skulle jag ha tackat? Uttryckte jag mig på fel sätt? Var jag inte tacksam nog? Såg jag sur ut när jag öppnade presenten och hon märkte det?
En gång när vi var på semester i Wien, råkade jag få ett utbrott. Ja, jag var en ganska rebellisk tonåring med mycket hormoner, som de flesta tonåringar är. Jag sa du är cpig, det var inneordet då. Hon blev så sårad att hon skulle avbryta hela semestern och låste in sig på sitt rum. En annan gång besökte jag hennes frisörsalong, och hälsade på henne efter att jag morsat på en av hennes anställda. Då fick jag inga födelsedagspresenter på min födelsedag. Hon var hemma hos oss hela dagen men pratade inte med mig. Jag fick dem 6 mån senare.
Hon har många andra underbara sidor. Jag har allafall bestämt mig att aldrig vara en martyr mot min son.
Hon har nu visat dessa tendenser svagt svagt mot min son. Om han inte pussar henne så säger hon slipp då och blir sur och stött osv.. De träffas dock väldigt sällan så det är ingen fara. Jag älskar dock min mormor.
Midsommar
Vi hade en härlig midsommar i Dalarna i stugan.
