gyttjegrisen.blogg.se

Jag är i ett mellanland. Ett grått landskap av väntan. Jag hör fågelkvitter åt ena hållet och åt det andra ylande vargar. Himlen skiftar i blågrå toner med strimmor av gulorange.

Jag ska skriva in mig på mvc nästa vecka. Då r jag i vecka 11. Är det inte lite sent? Jag känner mig orolig att jag inte hinner göra kubet innan vi åker till Thailand. Det skulle ju vara fruktansvärt om vi får ett dåligt resultat. Jag är dock så himla knäpp att jag har bokat in ett extra UL. Jag kommer göra den kollen hos ultraljudsbarnmorskorna. Det kostar 600:- Jag känner mig ändå positiv. Jag tror att oroandet finns i mig oavsett alla försäkringar. Jag bara är så. Hur många gånger har man inte önskat man vore en sådan som bara rycker på axlarna, skakar av sig oroligheten och går vidare. Man kanske kan träna upp det..

På fredag blir det lite shopping av stora skymmande kläder.

Himlen är mörk men ljus. Det har väl aldrig varit så mörk himmel som nu i Stockholm. Min himmel är ljus. Lillen lever och livet leker. Min familj mår bra och det är det enda viktiga egentligen. Underbart!

Igår var jag till cvl och träffade underbara Dr Tomas. Han hade pressat in mig mellan två äggplock så vi hade lite tid. Han tog sig ändå tid att förklara. Vi såg direkt en 16 mm liten böna med ett dunkande hjärta. Gulesäcken fanns kvar, men den har ju nu samma försörjning som mig om jag förstod det rätt. Gulesäcken kan finnas ändå till vecka10-11, även om den inte används. Man såg ryggen och benen. Den låg lixom ihopkurad med benen neråt och ryggen uppåt. Lillen. Den var exakt så stor den skulle vara, tror tom att den var någon dag större.

Min magkänsla säger att det kommer att gå bra. Jag börjar också må lite mindre illa. Jag tillåter mig att glädjas över detta lilla delmål.

Ja då har vi ju det här med min vikt.. Jag vågar inte längre väga mig. Jag har gått upp då pass mycket. Jag skyller på oro under denna hormonrika behandling. Först mår man dåligt under nedregleringen, sedan lite bättre vid sprutststart och sedan dåligt igen inför äggplock samt under den nerviga ruvningen. Nu äter jag för jag är rädd för missfall eller att något är fel på embryot/fostret. Det är alltid något. Ok men nu är mitt nästa steg att allt går bra på UL på tisdag. Då ska jag rensa allt godis härhemma. Sedan blir jag säkert nervös igen inför kubet, men det är några veckor kvar..

Vi såg Alfons på bio gör ett tag sedan. Rekomenderas. Älskade lilla unge med största popcornen.

Jag vågar inte tänka på vem du är därinne i magen. Kommer du att överleva denna resa och bli en av oss? Jag blir mer och mer hoppfull för varje dag. Jag känner att du mår bra. Magkänslan säger att du växer och är frisk. Hjärnan frågar mig varför jag ska ha sådan tur. Ska jag få bli ännu mer lycklig. Jag tar inget för givet. Inte efter denna ivf-resa vi har gjort. Innan vi gick Leon var vi inne i ett sådant mörker att jag inte visste om vi skulle hitta ut. Att tänka tanken; den tanken. Barnlös. Skräck. Nu känns allt hoppfullt, ljust och härligt. Visst jag mår illa osv men jag välkomnar alla symptom. Kan det vara så att vi som har varit ofrivilligt barnlösa och kämpat denna långa väg ser livet lite annorlunda? Vad är viktigt i livet? Mycket såklart men egentligen bara en sak; min egen familj. Mitt barn och min man.

Jag går in i vecka 8 idag. Vecka 8. Det känns stort. Dagsformen är konstant svagt illamående. Som en kom kompis beskrev det, konstant åksjuk. Jag har ont i magen, antar det är växtvärk.

Det är mycket på jobbet. Men ändå överkomligt. Jag klarar nätt och jämt att inte jobba övertid, och det tror jag är första gången på 1,5 år. Jag älskar ju som tur är att jobba i ett högt tempo, så det funkar för mig. Jag känner mig på något sätt mer harmonisk i min jobbsits. Kanske är det pga att jag nu kan jobbet mycket bättre, att jag har blivit anställd eller kanske att jag är gravid och känner att jag bär på något mycket viktigare än jobbet. Jag älskar också att ha en hemlighet för andra. Det kan dock vara lite påfrestande ibland när man mår illa eller är superdupertrött och inte kan säga något. Jag har ändå valt att berätta för en kollega som jag litar på. Det känns skönt att ha en vän på jobbet att prata med och få ur sig allt gällande missfallsoro och illamående.

Lägger in foton från helgen. Hittade trattisar och älgtänder i skogen.

Det var härligt höstväder i stugan.

Vi fick se en hinnsäck med en liten plutt på 3,5 mm. Hjärtat slog så plutten lever. Jag andas ut för en stund. Illamåendet har ökat idag.

Gud så nervös jag är. Tänk om man inte ser något hjärta? Om den är mindre än vad den ska vara? Om det finns något alls därinne? Kommer jag bli lite lugnare om allt ser bra ut? Jag har för mig att vecka 8 och 12 är sådana drastiska veckor. Vecka 12-14 är det kub test. Det är också jobbigt eftersom jag är 35 år. Jag tar allt i steg för steg. Nästa steg är ultraljudet imorgon. Om allt hår bra ska jag tillåta mig att släppa oron lite.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag känner symptom i ena sekunden och i andra är de försvunna. Min magkänsla säger att det nog är bra därinne men hjärnan tycker att det är för bra för att vara sant. Varför ska vi som redan är så lyckligt lottade förtjäna ännu mer lycka? Oron gnager. Växer den som den ska? Den kanske bara stannar därinne pga progesteronet som jag har fortsatt med? Är det kanske ett missed abortion som förut? Har barnet en allvarlig kromosomsjukdom? Tankarna virvlar runt i stark vind. Ibland blir det lite vindstilla när jag söker skydd med hjälp av Leons skratt eller puss. Det låter kanske som att jag lever i kaos. Det gör jag inte. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är just nu. Det är härlig höst och jag älskar mina två killar oändligt mycket.

På lördagen blev det Alfons Åberg och söndagen vankades kalas.

Imorse drog lättnadens vindar över mitt hus. jag testade med det digitala cb testet med veckoindikator i onsdags och fick 2-3 veckor. idag fick jag max +3 veckor.den verkarstämma väldigt bra och min hcg har ökat. Nu hoppas jag att allt ser bes ut på vulet på onsdag.

Jag är så himla trött varje dag. Jag vet inte om det är mörkret eller graviditetssymptom. Kanske båda. Inget mer rosa har kommit. Jag har ont i magen, antar att det är för lillen växer. Lite svagt illamående till och från. Jag är i vecka 6, 5+2.

På jobbet är det massor att göra. Jag tycker att det är toppen, då slipper jag fundera, analysera och oroa. Idag ska jag jobba halvdag, så blir ändå skönt. Jag har bokat en långlunch med en kompis på Vapiano. Hon vet om att vi har gjort ivf, så antar att jag ska berätta att jag plussat. Känns sådär att berätta såhär tidigt..

Imorse testade jag med mitt sista CB, och det blev ett starkt plus. Jag tänker köra ett digitalt i helgen gör att se att det visar +3 veckor. Då kommer jag bli lite lugnare.

Imorse fick jag rosa på papperet. Tror dock att det var alla rödbetorna som jag åt igår som gav sig tillkänna.