Sitter på flygplanet påväg hem. Resan har varit sådär. Kristoffer fick någon sömndvala och sov sig genom hela resan. Det regnade mycket.
Det värsta var dock all oro. Först så oroade jag mig för provsvaret och sedan tog missfallsrisken över av mkp. Provsvaret har kommit och bebis har inte down syndrom. Den mest kritiska perioden för mfrisk av mkp var de första två dygnen och upp till två veckor, men man kan inte säkert säga att om jag får mf sent i graviditeten att det inte var pga mkp. Luddigt! Det är ju väldigt ovanligt att få mf såhär sent när man hela tiden ser att bebis växer normalt. Min hjärna säger att jag borde märka ett missfall. Jag har haft missfall förut där fostret dog i magen i vecka 9-10. Då fick jag ta abortpiller för att framkalla blödningen. Fostret var bara i vecka 6 när det slutade växa och hjärtat slutade att slå i v 9. På något sätt sitter den för rädslan kvar i mig. Att ett fött foster ska lugga helt stilla i mig och jag vara helt ovetande.. Allt är annorlunda denna gång. Tänk logiskt!
Jag har även jobbat en del under semestern. Jag får skylla mig själv att jag inte har delegerat uppgifter på andra. Jag har kontrollbehov och vill att det ska bli som jag har tänkt mig..Det har ändå varit lite jobbigt att hela tiden logga in och svara på mail, korrläsa mm.
Sedan har det även funnit underbara stunder. Jag och Leon var i havet med hans lilla båt. Det var mysigt och kändes som vi var helt ensamma i det stora havet. Det har varit fint väder också och det har varit härligt att se Leon ihop med sin morfar. När vi skulle åka sa han med darrande underlapp jag älskar morfar. Gulle!
Nu ska det bli mysigt att komma hem till rutinerna. Att äta min knäckemacka till frukost, äta lunch med min favvokollega Lasse, träffa kollegor och chef. Fika med underbara vänner. Julpynta i vårt hus, mysa i soffan med Leon på kvällarna och äta hemmalagad mat.
Undrar om jag ska köpa en gran i pr. Vi kan isåfall bara ha den i två veckor, sedan åker vi till mysiga stugan i Dalarna. Det är nog värt det ändå, när jag tänker på Leons glädje i att klä granen... Man ska leva i nuet, inte vara så himla praktisk.. Jo, klart vi ska ha julgran!
Nedan byter Leon och morfar hatt och Kristoffer kramar en elefantunge.
