Det viktigaste i mitt liv:
Vi blev gravida för 4 år sedan, men fick missfall. Ett missed abortion, dvs embryot dog i magen utan ett naturligt missfall. Jag ville så gärna att allt skulle vara bra, men fick småblödningar, och kände i maggropen att något var fel..Embryot växte inte som det skulle på ultraljud och i vecka 10 stannade hjärtat. Det var jobbigt, men nu efteråt vet jag att det var en kromosonskada på emryot, så det var sjukt, därför växte det inte. Vi försökte såklart igen, och jag blev besatt av tanken att bli gravid igen. Inget hände under 1 å. Vi genomgick fertilitesundersökningar samt fick extra hormonbehandlingar, gjorde äggledarsköljning, tog tester mm
Vår läkare ansåg att vi absolut inte skulle kunna bli gravida utan den hjälpen, vilket var mycket märkligt, då vi lyckats en gång tidigare..Tillslut orkade jag inte vänta längre, utan bokade en tid för provrörsbefruktning. Vi fick en remiss av fertilitetsläkaren till Carl Von Linné kliniken i Uppsala. Deras priser var mycket lägre jämfört med Sophiahemmet, och jag hade läst mycket gott om dem. Vi fick ett mycket bra bemötande av personalen där och en procentsats på hela 47% att det skulle lyckas. Vi hade egentligen inte mycket hopp att det verkligen skulle lycklas.
Först så nedregleras man med hjälp av nässpray, så att man hamnar i klimakteriet. Jag tror att det var cirka 2 veckor man tog sprayen. Sedan får man sprutor man tar i magen själv och proppas då med hormoner, så att man ska producera onormalt många ägg (normalt växer emnart ett ägg). Vi fick en bra skörd, 20 st stora ägg. Min man lämnade spermier och under två dagar paras mina ägg med hans spermier i rör. Dessa två dagar var jobbiga...Efter två dagar åkte vi tillbaka till kliniken och hela 8 st hade befruktats med hög kvalitet. Läkarna valde ett befruktat ägg till mig och de andra åkte in i frysen. Jag hade precis fått ett nytt jobb, och fick vara "magsjuk" när vi plockade äggen.Sedan väntar man. Man ruvar.
Man kan tetsa på dag 12 tidigast, vissa väntar till dag 15. jag skulle ha en stor tjejfest hemma hos mig och ville ju såklart inte dricka om jags kulle vara gravid, men det skulle vara på dag 10. Jag testade på dag 9 och sa inget till min man, men jag såg ett svagt svagt plus på stickan. Jag skakade, och tänkte att det var några felaktiga hormoner kvar i kroppen efter alla hormonsprutor. Jag väntade till dag 10 på morgonen och testade igen, självklart sov jag väldigt dåligt..Plusset var nu lite starkare, och jag vågade hoppas. Jag väckte min man med en nerkissad sticka. På festen drack jag alkoholfritt vin, utan att säga något, och skyllde på att jag hade mycket på nya jobbet, så jag skulle inte följa med ut efteråt.
I vecka 6 fick vi göra ett UL. Hjärtat tickade så fint, och jag var överlycklig. det var precis innan jul och till julen berättade vi för övriga familjen. Jag väntade till vecka 20 att berätta för min chef, som då frågade som första fråga "Hur länge har du tänkt att vara hemma?". Inte grattis..I vecka 22 fick jag en störtblödning. Det forsade blod med klumpar. Vi åkte in till akuten, och jag kunde inte ens gråta, då jag var för rädd. Vi fick en helt underbar barnmorska, som försökte lugna mig. Gynekologläkaren var hemsk. Vi fick allafall se att barnet var helt oskadad och sprattlade hejvillt därinne. Efter det blev jag sjukskriven 50 %, vilket var annorlunda då jag var van att arbeta t 22 på kvällarna och varje kväll. Behöver jag säga att jag inte längre jobbar kvar där?
I augusti kom Leon till världen. Världens finast sötaste bebis. Kärlek. Hel.
Jag skulle gärna vilja att ni finns med på vår resa till ett syskon till Leon.
