Det ilar, sticker till och gör ont i magen. Jag tänker att det är för en god sak. Tänk att få en bebis, att Leon får ett syskon. Ett syskon som han har glädje av hela livet. En till familjemedlem. Min andra son eller dotter. Sprutorna jag tar varje kväll har blivit en del i min vardag. En rutinsak. Jag tänker inte på det längre. Jag omfamnar nålarna som sticks in i min mage. För en vecka sedan kändes mina ben som spaghetti när jag kikade med ena ögat på den glänsande nålen. På toppen såg man en droppe pressas fram. Det luktade sjukhus och läkemedel. Sterilt.
Min man tar också Gonal-f pga av spermieproduktionen. Vi står där i köket och grejar med sprutorna. Han tar på sigsjälv och på mig. Nu har jag dock varit tvungen att ta dem själv för han har varit bortrest några dagar. Tror att jag kommer att ta dem själv i fortsättningen.
Jag funderar över om man ska odla vidare de 4-celliga embryona till blastocyster om vi får en bra skörd. Våra 7 eskimåer dog ju vid upptiningen fast de var toppkvalitet. Eller en fick vi tillbaka. Blev inget, kände det på mig. Jag hörde av min förra fertilitetsläkare att de kan ana ett samband mellan de som odlas vidare och hjärt-och kärlsjukdomar när de barnen är i 40-50 årsåldern. Låter långsökt och konstigt. Jag hoppas att kliniken har en plan för våra embryon. Om det nu blir några.
