Är jag verkligen redo? Man väntar och väntar tills man är 30, då har man kommit en bit i karriären förhoppningsvis, och tänker att nu SKA jag vara redo. När man sedan får missfall och blir man som besatt, ser gravida magar överallt, testar maniskt, lägger tusentals kronor på olika ägglossningstester och graviditetstester. Man börjar smått tänka på fertilitetsutredningar. Man genomgör tester och behandlingar och till slut får man DET samtalet. Ett samtal om att man aldrig kommer att kunna få barn på naturlig väg.
Jag skakade i hela kroppen, blev iskall och kände mig svimfärdig. Man tänker tanken; Tänk om vi aldrig kommer att få ett barn. Vi kommer kanske aldrig att bli föräldrar. Varför ska man då leva? Man känner hopplöshet och livet känns som en mörk avgrund, ett stort svart hål.
Jag fick genast krigarinstinkt och ringde samma dag till en IVF klinik och bokade en tid. Tack gode gud för IVF. Resten är ju historia. Vi har nu vår lilla skatt som blev till i ett provrör men med mycket mycket kärlek.
Vår dröm är självklart att få ett eller flera syskon till Leon. Vi försöker nu att göra ett barn till. Vi testar utan IVF denna gång några månader. Till vintern blir det ett besök på IVF kliniken om inget har hänt. Och vem vet, mirakel sker.
