Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag känner symptom i ena sekunden och i andra är de försvunna. Min magkänsla säger att det nog är bra därinne men hjärnan tycker att det är för bra för att vara sant. Varför ska vi som redan är så lyckligt lottade förtjäna ännu mer lycka? Oron gnager. Växer den som den ska? Den kanske bara stannar därinne pga progesteronet som jag har fortsatt med? Är det kanske ett missed abortion som förut? Har barnet en allvarlig kromosomsjukdom? Tankarna virvlar runt i stark vind. Ibland blir det lite vindstilla när jag söker skydd med hjälp av Leons skratt eller puss. Det låter kanske som att jag lever i kaos. Det gör jag inte. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är just nu. Det är härlig höst och jag älskar mina två killar oändligt mycket.
På lördagen blev det Alfons Åberg och söndagen vankades kalas.
